part of me is fighting this, but part of me is gone
Det stora problemet är att du inte förstår hur sjukt mycket du sårar mig. Du har haft så lång tid på dig, men ändå håller du allt inne. Du varken frågar eller svarar. Just det gör att man blir så fruktansvärt irriterad. Vad tusan har jag gjort för att du ska sätta mig i den positionen jag står i nu? Vad gjorde att jag förtjänade att stå stilla på en och samma plats? Jag kan varken gå tillbaka eller framåt. Bara tanken på hur det var förr gör att hjärtat gråter. Det sårar något så enormt mycket. Men nej, du skiter fullständigt i det. Förutom när någon säjer till dig, "äh, ta och skicka ett sms till Frida" Då plötsligt ska allt låtsas som förut. Då ska man vara och bete sig som förr. Men du förstår ju inte. JAG KAN INTE! Ingen chans att jag ska springa tillbaka till start och börja om. Det funkar inte så. Jag funkar inte så. Antingen står jag still, går iväg, eller lär mig att flyga. Jag blev döpt till ett namn som betyder "kämpar i strid" och det är just det jag gör. En del av mig kämpar något så fruktansvärt, och en del av mig är totalt borta. Men jag klarar inte av att låtsas. Jag klarar inte av att klämma fram ett "hej", samtidigt som man kvävs av gråten i halsen. Det gör bara att jag fylls av ånger. För jag vet att jag sårar dig på det sättet jag är. Det som en gång var, är som bortblåst. Det finns inte, det existerar inte, det är blott ett ruttet minne. Och min blick klarar inte av att ens se på dig. Jag vill bara vända mig bort när jag hör ditt namn. Du borde själv försöka se på dig. Det går inte. Du drar skam över dig själv. Och nej, jag tror inte på när du säjar att du saknar mig. Jag gör inte det. Du har glömt bort mig. Annars hade du ställt upp för mig. Men du gör aldrig det. För det är ditt fel att jag inte längre klarar av något. Det är ju dina misstag som gör mig till ett. Seriöst, all orken är borta. Jag har tur om jag hittar den vid vissa tillfällen. Men det händer inte ofta. Och ja, framåt. Hur ska jag ens våga se framåt? Jag har ju ingen framtid! Du pajade ju allt allt allt! Fast det är ju klart att du inte inser det. Du är rätt egoistisk. Vaknar upp en dag och bara tänker "nähe, jag orkar inte detta längre." Sen flyr du. Utan att se bakåt. Nej, för du tror. Du tror att det kan fungera. Men vet du vad? Något du antagligen inte hört förut.. det går inte! Det går inte. Det går inte. Det går inte! Man kan inte bara sitta och hoppas på bättre tider. Man får ta tag i situationen. Man får stå sitt kast. Man måste det. Men du valde att sticka ifrån allt och tro att jag skulle förlåta dig. Fast det kommer jag inte göra. Jag kommer faktiskt aldrig förlåta dig! För jag har faktiskt ingen framtid som sagt. Du har tagit väck allt mitt hopp. Inget att se fram emot. Inget att längta till. Jag har endast ett mål, och det är att fortsätta. Och det är nog det tuffaste beslutet jag tagit. Jag har inte fullföljt det, för jag har inget att sträva efter. Det är det som är det jobbiga. Vid varje andetag inser jag en sak, jag står kvar! Jag har inte gått ett steg. Inte ett endaste steg! Jag kommer inte loss, förstår du inte det?! Det är inte så himla lätt att ta sig ut ur taggtråd. Man är ju totalt instängd! Det är seriöst som slöa knivar, långsamt långsamt förs närmare och närmare mitt hjärta. Men det bryr du dig såklart inte om. Du kollar väl på med ett leende då jag plågas av ditt val. Strupen är redan förstörd. Jag får inte fram något. Ett tyst skrik fyller min tomhet, men det är ingen som hör. Det är just det som håller mig kvar på samma plats. Problemet är bara att jag inte har någon stadig grund att stå på. Jag är bara en livlös kropp nu, som hänger fastkedjad och död! Det finns inget jag längre. Det finns inget du längre. Du existerar inte för mig frånochmed nu. Troligtvis kommer jag inte hitta dig heller, för jag vill inte ens leta. Det finns knappast någon som söker efter någon som svikit en så hårt. Och du förstår fortfarande inte! Du förstår inte, att du har förstört den jag en gång var. Det är just DU, som har gjort att den riktiga Frida Mathilda Bylund har försvunnit. Och aldrig hittar hem, tillbaka till sig själv igen.
Kommentarer
Postat av: Syo-konsulenten
Starka ord, var säker på att du inte kommer ångra dem bara! :S
Postat av: Hanna
finns här om du vill prata
Trackback
